Guide till oroade föräldrar

När man är förälder till ett barn av den digitala generationen – alltså barn som lärde sig att svajpa innan de kunde gå och som har lättare att förstå buy- och eco-rounds i Counter-Strike än hur man räknar division i skolan – då blir du nog lätt oroad över hur mycket tid ditt barn tillbringar framför skärmen. Vi har därför skrivit en guide till just dig.

Om vi snabbt anger premisserna för en så känslig diskussion som ungarnas väl och ve, så är utgångspunkten alltid att du, kära föräldrar, har rätt. Du känner ditt barn på nära håll, och det gör inte experterna. Du vet vad ditt barn behöver, det gör inte experterna. Så du har rätt. Mitt ödmjuka försök i den här artikeln är att kvalificera förståelsen och den oro hos föräldrarna som jag ibland ser beror på att unga människor kan ha svårt att förklara varför datorspel är lockande samt att föräldrarna inte vet vilka frågor som är rätt att ställa.

I Danmark är vi en generation vuxna som har vuxit upp med mer fotboll än Fortnite och därför kan vi sätta perspektiv på elementen från gräsplanen till vår egen ungdom och värld. Den vuxna generationen har dock svårt att koppla ”det där Fortnite-eller-vad-det heter” till element från våra egna lekar som barn och då riskerar vi att reducera datorspelandet till det vi helt enkelt kan se: Ett barn som sitter framför en dator och som blir omväxlande arg och glad över ett antal pixlar som far omkring en halv meter bort i 16:9-format och full HD. Det är dock lyckligtvis så mycket mer än så ...

Denna artikel har en enkel approach och utgår från hur man som förälder kan försöka undvika några av de konflikter som oftast uppstår när man försöker bestämma när datorn ska stängas av. Så snart vi har satt våra sista komman på plats publicerar vi även intervjuer med några av Danmarks ledande forskare på medieområdet för att höra vilka delar av datorspelen de oroar sig för – och vilka de inte är det minsta oroade över.

Skärmtid

Skärmtidsbegreppet är ett av mediebildens lättaste igenkänningsbara clickbait-inslag i rubriker om den digitala generationens bästa. ”Svenska barn spelar mest!”, ”, ”Två timmar om dagen kan förstöra ditt barn inlärning”, och så vidare – vilket är begripligt; skärmtid är nämligen lätt att förhålla sig till och en enkelt mätbar enhet. Om det bara var detta begrepp som skulle ligga till grund för vår digitala fostran skulle det räcka med en äggklocka ett lyft pekfinger för att komma till rätta med skärmens blåa sken. Tyvärr har skärmtid ett otroligt begränsat värde som måttstock.

När vi förhåller oss till skärmtiden – alltså omfattningen/kvantiteten av barnens tid som ägnas åt datorspel – så gör vi det utifrån en tanke om att vi ska se till att begränsa den. Att skärmen är ett nödvändigt ont i deras liv och att ju snabbare vi kan få ut dem och klättra i träd eller leka kurragömma, desto bättre. Men varför gäller inte detsamma oss själva? Eller de datorer som används i klassrummet? Själv har jag, precis som många andra vuxna, ett arbete som ofta gör det nödvändigt att jag arbetar tio timmar framför datorn och när därefter kopplar jag gärna av med ett par avsnitt på Netflix (eller tre). När vi vuxna efter vår digitala vardag varken har fått fyrkantiga ögon eller nedsatta kognitiva färdigheter så brukar vi ta till en retorisk ursäkt: ”Jamen det är ju något helt annat!” Så bara för att det är arbete (... och lite Netflix) så gäller inte skärm-skammen.

Barnen förtjänar att kunna använda sig av exakt samma ursäkt. Om vi vuxna kan känna oss säkra på att det är skillnad på skärmtid och skärmtid (underförstått att kalkylblad och databaser är höjt över all skärm-skepsis) så förtjänar barnen samma grad av distinktion mellan vadsom finns på skärmen – inte hur länge den är påslagen. För det är skillnad.

Bra spel och dåliga spel

Skärmtid säger mycket (!) lite om kvaliteten på det digitala innehåll man konsumerar. Som extremer i det innehållsmässiga spektrumet kan vi i ena änden av skalan tänka oss en patiens och i den andra änden en omgång Counter-Strike med alla kompisar från klassen. Patiensen har en markant annorlunda kvalitet (socialt, emotionellt och upplevelsemässigt) än Counter-Strike med kompisarna, och jag tror därför att vi som vuxna också kan tillåta oss att göra skillnad på vilket av de två alternativen vi oroar oss över – även efter de första timmarna framför skärmen. På motsvarande sätt finns det vissa spel som ger goda upplevelser av olika slag: Ett spel kan vara en upplevelse jämförbar med en bok. Ett spel kan vara en lek med kompisar jämförbar med kurragömma. Ett spel kan vara en kontemplativ avkoppling jämförbar med att måla akvarell. Ett spel kan vara många saker – det kan absolut också vara helt en helt hjärndöd skitupplevelse eller en pinsam cash-grab från de stora spelutvecklarna. Spel är kultur och media på samma sätt som allt annat. Vi placerar ju till exempel inte mästerverket The Matrix i samma kategori som vad nu Adam Sandlers senaste kinematografiska trafikolycka till film än kan tänkas heta.

Det ställer dock oss vuxna inför utmaningen att vi måste förhålla oss till varje enskilt spel. I stället för att bara sätta äggklockan och när larmet går knuffa ut ungarna i solskenet eller det strilande regnet i förväntan om att det är där de lär sig något, måste vi göra en insats för att förstå skillnaden mellan Apex Legends, Fortnite, Five Nights at Freddies och resten av Steam-biblioteket. Som tur (!) är behöver vi dock inte sätta oss ner framför skärmen och plöja igenom det ena virtuella äventyret efter det andra. Ungar älskar att ingående förklara varför just det här spelet är fantastiskt. Är man förälder till en tonåring vars språk har reducerats till pubertala grymtningar, skratt och sarkastiska grimaser så räcker det oftast med 30 sekunder på YouTube för att få en uppfattning om vilken typ av spel det är.

Glada barn och glada nördar

Även om det är enklare att mäta skärmtid så är det jättedålig måttstock för att mäta det vi egentligen bryr oss om: våra barns välmående. Vi bör vara oroliga om vi tittar på ett barn eller en ung person som inte är glad. Spel får gärna göra oss ledsna (This War Of Mine, jag tittar på dig ...), men om vi sitter framför datorn för att vi ledsna över skolan, ungdomsklubben eller familjelivet, då är det något fel. Inte med spelet i sig – utan med skälet till varför vi sitter där.

När vi som vuxna ser barnet framför skärmen och bara ser ett barn i LCD-monitorns blå sken, med hörlurarna helt neddragna över öronen och alla sinnen riktade bort från familjelivet, läxorna och den disk de egentligen lovat att göra och vi inte alls ser något annat, så missar vi den berömda skogen bakom träden. För barnen ser mycket mer än bara skärmen; de ser äventyr, universum av sagodjur och berättelser om att det goda besegrar det onda eller att prinsessan faktiskt själv kunde besegra draken. Hörlurarna är inte fyllda av brus, utan av kompisarnas jubel, spelledarnas strategier eller soundtracket från nya äventyr. Dataspel är inte bara datorspel – de ska dömas, kritiseras och utmanas, utan allt under förutsättning att de kan ge oss upplevelser och äventyr både när vi spelar på egen hand eller tillsammans med kompisar. Därför ska vi aldrig dra all tid som tillbringas framför datorn över en kam och reducera skärmtiden oavsett. Det finns lika mycket bra som dåligt även i detta sammanhang och vi är skyldiga ungarna att uppfostra dem till kritiska digitala konsumenter och dito gamers. Världen behöver mer Dark Souls, Resident Evil och Hades, och mycket färre patienser.